Kulturhuset 30 år idag!

Idag – 1 augusti 2022 är det 30 år sedan Kulturhuset i Ytterjärna invigdes under dagarna tre.

Så många människors drömmar och visioner, förhoppningar och bidrag både handgripligt och ekonomiskt hade skapat denna magnifika byggnad. Säkerligen var det något helt annat som alla dessa människor beskådade än det de sett framför sig i sitt inre än som nu stod där framför dem. Men idéer förändras i mötet med verkligheten. När jag själv, som liten pojk, kom till New York och frågade mormor var alla de höga husen var?! I min fantasi hade de varit så enormt höga att dessa skyskrapor inte alls imponerade. Kulturhuset hade tagit form. Väggarnas reliefer var kanske inte så enorma som man föreställt sig och takmålningen inte så flödande som skisserna visat. Golvet var vackert men knarrade. Och så var ju inte heller allt klart – det man som publik inte såg. Rår och strålkastare saknades och de som fanns hissade vi upp i tjocka rep. Det skulle dröja ytterligare 5 år innan Kulturhuset fick en professionell scenutrustning. Detta hindrade inte mängder av dansföreställningar och t o m symfoniorkestrar att gästspela. Ja, även innehållet och det som ägde rum på scenen var annat än det många drömt om. Alla hade ju sina egna drömmar. Biodynamikerna drömde om stora konferenser som väckte politiker och visade att med ett annat förhållningssätt till jorden, skulle vi inleda en utveckling istället för denna marsch mot förstörelsen av vår jord som redan då var i full gång, men bara i fanns i några få människors medvetande. Eurytmisterna tänkte att nu skulle eurytmi slå igenom i kulturlivet och att Kulturhuset skulle bli språngbrädan! Visserligen gjordes massa eurytmiföreställningar och biodynamiska konferenser och väldigt mycket annat som många hoppats på. Men att scenen i den grad blev skådeplatsen för så mycket olikartade kultur var nästan en chock. Var det detta man byggt Kulturhuset för? Åsikterna gick isär. Ja till och med namnet var ju annat. 1984 hade en stiftelse bildats av de medlemmar i Antroposofiska sällskapet som ville eller iallafall tyckte att det låg något bra i idéen att bygga ett allkonstverk som skulle visa på alla konster och visa hur människan var skapade av konst och själv utvecklade konsten som ett näringsmedel för sin existens. Över 100 personer var med om att bilda denna stiftelse som gavs arbetsnamnet Stiftelsen Antroposofins Hus. Det fanns alla möjliga och omöjliga idéer om var och hur ett sådant projekt skulle byggas. Allt från att det inte alls skulle byggas utan istället bli till i var och ens inre, till att det borde vara i en storstad för att synas och ta plats och inte ute på vischan i Järna som ingen kände till. Eller att det skulle var som ett stort ägg utan inredning så att allt skulle vara möjligt med olika ombyggnader. 

Kulturhusets scen 1992 Foto Max Plunger

Första dagen den 1 augusti hölls det tal av internationella gäster som t ex generalsekreteraren Manfred Schmidt-Brabant från det Antroposofiska Världssällskapet med säte i Dornach, Schweiz. Festen och raden av innehållsmättade föredrag fortsatte den 2a dagen och så den 3e augusti invigdes huset av Sveriges kulturminister, Birgit Friggebo. Salen var fylld av inbjudna som på något sätt varit med och bidragit till att förverkligandet av byggnaden, både de som byggt med sina händer, de som ritat och många av de som varit med och bidragit med pengar. Oj, det var fint och det var packat med folk – 500 fick plats och visserligen om en del kämpat för att 1.000 skulle rymmas var det mäktigt många redan med denna fullsatta sal. Friggebo klippte inte bara bandet utan hon utdelade också en guldmedalj till mannen som både målat den magnifika takmålningen och varit den drivande eldsjälen för hela byggnaden – Arne Klingborg. Det var en värdig guldmedaljör som kunde tänka tillbaka på när han i sin ungdom drömt om ett idealsamhälle där man brukade jorden till nytta och nöje och där det social medmänskliga var grunden och där i centrum stod ett hus av och för kultur. För Klingborg var konsten skapande och det var människans yttersta förmåga att vara konstnär och kreativit nyskapande i allt hon företog sig. Därför var konsten det viktigaste av alla fält och ett övningsfält för oss alla till inlevelse i jordens alla substanser och att lyfta dem mot något högre och upp till en bild av idéernas rike, något andligt och med skimmer av evighet. Han plirade mot oss och sade Är det inte ganska fantastiskt?! 

Jo, det var alla överens om – det var fantastiskt!

Att detta hus var till för alla människor gjorde att vi kallade det för Kulturhuset och att Ytterjärna var lite utanför och poetiskt och annorlunda gjorde att det blev Ytterjärna.

Kulturhuset i Ytterjärna har alltid blivit annorlunda än vad vi kunnat tänka oss ty det är en plats för överraskningar och det som ännu inte blivit till – en dröm som ständigt vaknar upp till en ny verklighet.

Tack Abbi Asmussen och ditt team av arkitekter som ritade. Tack Fritz Fuchs som färgsatte och målade. Tack Arne Klingborg som aldrig gav upp, entusiasmerade och sammanförde de mest olika människor. Tack John Wilkes och ni som skulpterade salens väggar. Tack Anders Kumlander som höll samman de olika teamen och ledde arbetet. Tack Björn von Schoultz som räknade. Tack Jörgen Smit som inte fick vara med men fick alla att fokuser på något mer än sig själva. Tack alla som här skulle ha räknats upp. Tack alla som bidrog utan att synas. 

Japanska dansgruppen Sankai Yuku dansar bland stjärnor, på Kulturhuset 2014 Foto Erik Olsson

En sak var att bygga detta synliga och påtagliga hus, men ett helt annat var att bygga livet i den – verksamheten – dag för dag och år för år. Tack alla ni som köpt biljetter. Tack Vidarstiftelsen som alltid, oförtröttligt och varje år varit huvudbidragsgivare. Tack Kulturrådet som med Södertälje kommun och Stockholms läns landsting (nu Regions Stockholm) fr o m 1998 varit med och stött oss! Tack åter till Kulturrådet som under pandemin räddat oss! Tack till alla konferenser, skolor och besökare som fyllt vardagen. Och slutligen ett stort tack till er alla som varit med på denna 30-åriga resa – artister, publik och medarbetare. 

Framtiden störtar emot oss. Det är många mörka moln i vår värld. Det är snubblande nära att tappa tro och hopp. Det är då när det är som motigast det gäller att få kraften att inte ge upp. Att utveckla sinnet till att se möjligheter och modet att våga ta nya vägar även om det innebär yttre och inre ansträngningar. Konst övar oss i inre sinnen. Bildning ger insikt. Och kultur är alltid mänsklig och det mänskliga skapar alltid nya möjligheter. Samtidigt är scenkonstens verklighet här och nu. Och det är de sökande och skapande artisterna som ger oss i publiken denna tidens och själens smältdegel och där prövas också om konstnärernas verk kantrar och sjunker eller får vingar och bär hos till hisnande höjder för nya insikter, för ny tillit och inspiration.

Kulturhuset har nu slipat sin scen för nya magiska ögonblick som får tiden att stå still, som låter oss överraskas av det okända och där framtiden strömmar emot oss fylld av möjligheter.

2 år och nu sker det osannolika slutet.

När en epok tar slut kommer ett vakum. En mellanperiod tar vid. Det kan tyckas att där händer ingenting. Så som om sommaren när folk ligger i hängmattan och ser upp mot en blå himmel genom björkarnas stilla susande bladverk. Ordet paus infinner sig. Tomhet och ändå inte. Något vill bli till men vi vet inte vad. Vi ser utan oro in i ett dis av framtid. Annars oroar vi oss över framtiden. Vad skall det bli av oss. Vad ska hända. Nu är vi beredda på att låta det ske. Fast vi är med. Med på noterna. Ja, är det inte vi själva som skapar framtiden. Nu! Ändå gör vi ingenting – för det är paus. Men i detta intet, i denna paus är det som när brödet sakta börjar jäsa. Vi upplever att likväl som det är tomt är vi inte ensamma i hängmattan. Det är inte bara bina som surrande arbetar febrilt medans vi latar oss. Det är framtidsväsen, visioner, idéer och förhoppningar som smälts, jäser, fyller oss av oanand kraft och beslutsamhet. Det tråkiga i att inget händer är en förutsättning för att när vi väl kravlar oss ur hängmattan eller soffan att vi skall orka med det besinningslösa arbetstempo och energi som krävs för att få till bara en bråkdel av alla drömmar, intuitioner och insikter vi samlat utan att veta. Vi låg där och trodde att tidens ände närmade sig. Men det visade sig att nu börjar en ny epok av livet – av historien. Vi vet inget om vad som skall komma. Vi vet inget om vad resultatet blir. Vi vet bara att vi kommer vara med om att något nytt och att skapa det som ännu inte finns. Och det är stort. Ja – det är stort, även om det är litet. Även om ingen ens märker det, men det är nytt och sjudande, är det stort. Ja, det är ett under även om det inte ens blir till utan bara ligger där, som brödet, som jäser för det har förutsättningen att bli till något som inte funnits förr. Något nytt blir till.

Det är bara att tacka när något tar slut för då kan vi dyka in i det okända. Inte som hungriga vetenskapsmän eller arkeologer, upptäcktsresande eller exploatörer, utan som eftersinnande filosofer, grubblande utstötta, uppgivna idealister som stilla låter sig bländas av solens gassande och inte vet vart vägen går. Inte dessillusionerade men redo till ompröving. Osäkra över sig själva och världen, människorna och samhället. Beredda men lyssnande. Vi vet så lite trots enorm mängd kunskap och lärdom. Var det någon som kunde inse vad en pandemi skulle innebära. Vad den var och hur den inverkade på nästan alla över hela jorden. Insikten om vår bräcklighet. Inte bara som individer utan också som samhälle. Hur fort gick det inte att nedmontera sådant vi trodde var fast som urberget. Mycket som kan driva oss in i djupaste mörker och uppgivenhet över att mänskligheten inte kommit längre. Det är inte de hårda orden och anklageleser som hjäper oss framåt utan insikter. Och förmågan till att se hur lite vi förmår och vet. Och detta att vi inte vet kan göra oss ödmjuka. 

När musiker spelar tillsamman måste de med full kraft skapa sina stämmor själva och till och med hävda sig. Likväl är det lyssnandet på den andra som skapar samstämigheten som griper oss lyssnare. Och hela tiden denna oreserverade ödmjukhet och respekt för verket och dess skapare. Att låta verket få styra och vecklas ut på ett sätt som inga uttänkta former kunnat ge och för att alla skall få vingar att flyga. 

Och nu mer än någonsin kan kulturen få var med i våra liv med sin unika förmåga att visa att strålande ideal och framtidsdrömmar inte är utopier utan finns som frön här och nu. Vi behöver bara lyssna så hör vi. Och när vi hör släpper lite av den oro och pessimism vi inhalerat så att vi åter kan gripa oss an att skapa en framtid. För i denna paus har många, många väntat på att åter få leva och verka. De 2 åren är över men de kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Men i den nya epoken kommer även mycket ljus att spridas.

Att solen går upp varje dag är lika mycket en självklarhet som ett under. Scenen som stått tyst och tom är en tragik. Ett tomrum utan sång och ljus. Nu skall det igen bli liv och rörelse. Det är utmanande som livet själv. Det är inte självklart men det är ett under och ett mirakel. Det finns ännu inte men det kan bli. Detta möjligheternas rum är som frågan om vad människan är. 

Här kommer vi se härliga ting och alla svar kommer att ge nya frågor. Men dvalan är över. Pausen är slut. Dags att hissa ridån och sätta ljuset på scenen!

Lena Josefsson En brandfackla i mörkret

Idag 13/5 2020 skulle Lena Josefsson fyllt 64 år.

Med sitt röda hår och helsvarta skinnklädsel var Lena Josefsson även som individ en brandfackla i en svart värld – en värld att kämpa mot, att lysa upp, att sätta i rörelse. Alltid när jag träffade henne var hon arg och upprörd över någon orättvisa eller översittarskap. Ständigt i kamp mot förlamande omständigheter som skulle övervinnas och besegras. Oftast också kämpande mot smärtor i sin egen kropp, som inte alltid ville hänga med i den hektiska aktiviteten och kampen i det långsamma landet med sina långbänkar och oförståelse för rörlighet. Snabb, överraskande rörelse som förändrade och helst skulle kullkasta allt förväntat. Det svenska passet som hon ändå sade hade räddat hennes liv många gånger i Afrika där hon var född och vars energi och konstnärer hon outtröttligt förde till Sverige. Få människor orkar kämpa som hon ständigt gjorde. Men i sina dansverk var även stort lugn. Där var människan som god och social varelse. Där var scener där den gamle mannen mötte det lilla barnet, hand i hand i vattenpussarna. Där afrikaner åkte skidor så oförglömligt vackert och roligt att publik i Ytterjärna 10 år senare frågade efter om den föreställningen inte kunde komma tillbaka! Och svenskar som lärde sig vilda afrikanska danser från människans ursprungliga trakter. Även om Lena t ex gjorde en föreställning med kontorsbord och fartfyllda kontorsstolar med hissnande skicklighet och akrobatik så underhållande och med sånt raffinemang att den för alltid etsat sig in de som upplevt den var ändå det mystiska, natten och gryningsljuset, hur alla människor är likar och hur vi kan mötas i det enkla levande det hon alltid kretsade kring. Ja, på ett sätt gjorde hon om och om igen samma föreställning. Så som några som anser att har man hört ett stycke av Mozart har man hört alla. Gick man in i hennes värld uppenbarades det som gör oss till människor, att mötas och röra oss i samma takt och uppleva enhet i all vår olikhet och kunna ha roligt trots mörka hot och att mörker och nattsvart storm med blixtar som förbränner bara är fond till det inre ljus som stiger fram ur varje människa och den försoning som finns i varje rörelse, i varje människomöte. Mötet med Lena Josefsson lämnade ingen oberörd. Hennes väsen och liv var en uppfodring till alla att stå upp för människan och vårt allra viktigaste redskap i vårt liv: Dans och rörelse. Dans för kroppen och rörelse för vårt vara som inre människa till förändring, förbrödring och till att skapa en värld värdig människan.

Det är sorg att hon lämnat oss. En inflammation i kroppspulsådern. Hennes liv var drama. Mötet med Lena var dock alltid fyllda med skratt och en intensiv livskänsla av att allt elände var övervinnbart bara man inte gav upp. Lena – vi skall inte ge upp. Vi ska fortsätta dansa! Och måtte vi kunna kämpa som du! Och må dansen följa alla människor genom livet som den gjorde dig. Nu när du lagt din kamp bakom dig så dansa vidare fri!

 

Idag 25/2 2020 serverar Järna Kafe & Matbygget sin sista måltid i Kulturhuset i Ytterjärnas foajé.

Det har de gjort i 11 år. Det var Pia & Johan som fick förtroendet att arrendera foajén i Kulturhuset och driva cafe med enklare luncher. Det fanns redan en restaurang i Robyggehuset. De vann upphandligen för unika och genuina smaker och viljan att driva ett närodlat och biodynamiskt café. Och det blev i sanning närodlat och efter vad odlingssäsongen i Järna kunde erbjuda. Det blev mycket pumparätter den första hösten. Och underbart ekologiskt kaffe och biodynamiskt vin. Pia var utbildad sommelier och både hon och Johan hade jobbat på världsberömda Oaxen Krog när den fortfarande låg på ön Oaxen vid Mörkö. 

Så småningom fick de även ta hand om Matbygget i Robyggehuset. Deras menyer utvecklades till kulinariska upplevelser av äkta råvarors smaker och av oväntade nya kombinationer som aldrig tidigare skådats. Och så vackert allt var!

De senaste åren koncentrerades köket till foajén i Kulturhuset. Det var alltid en fröjd att komma in till caféet med en personal som lyste av stolhet över vad de åstadkom och en sann glädje i att jobba ihop. Alla artister som jag förde dit och som fick smaka deras mat lovordade dem som en av deras turnehöjdpunkter vad gällde mat och publik.

Johan flyttade till Island men Pia fann nya kockar och medarbetare som fortsatte den ständiga utvecklingen. Och hon fick även ekonomin att gå ihop och betalde nogsamt alltid sin hyra i tid. Och det är nog inte lätt att driva ett litet matställe så långt bort. Och uppgiften blir inte lättare av att ena dagen då regnet öste ned och få vill ta sig till Ytterjärna för att fika avlöstes av att nästa dag 400 konferensdeltagare skulle ha 3 måltider med fika. Eller att man aldrig vet om 12:12 konserten skall bli fullsatt eller bara ”150”. Sedan skall det vara frukost för få eller många och sedan 5 rätters finmiddag på kvällen. Det var en bergodalbana utan like. Med aldrig svikande engagemang serverade Pia med sitt gäng högsta kvalité. Ibland kunde det klagas på att frukosten inte erbjöd allt som de stora hotellkedjorna gjorde eller att köerna blev långa eller att närodlat gav för lite variation. Klagan hör till en del människors favoritsysselsättningar. Men i den andra vågskålen var alla som prisade bakverk och smakupplevelser, skönhet och äkthet – och de var öronbedövande många fler – vilket vem som helst som vill kan läsa på googlerecenstionerna. 

Pia sommelier.

Det som gladde mig var den ständiga förbättringen av allt de tog sig för. Den kvalité som vi som arbetar med scenen och artisterna hade sin jämlike i caféet vilket var en källa till inspiration – att alltid försöka ligga på topp.

Och det har varit en glädje i samarbetet där målet alltid har varit att göra sitt yttersta för gästerna i stunden men också för världen på lång sikt – hållbarhet var inget ord utan en livsstil med en självklarhet i ekologi och närodlat. En del tyckte att de inte tydligt nog basunerade ut att de var eko men Pias filosofi var att alla skulle uppleva kvalité genom vad de upplevde själva och att allt restaurangen gjorde var genomsyrat av att det var på riktigt.

Jag är böjd att bedöma människor för deras handlingar mer än vad de talar om. Pia och hennes medarbetare har inte skytt någon möda under 11 år – att dag för dag, timme för timme servera den yppersta kvalité av det som växer på denna plats. Och detta med sann glädje.

Jag är djupt tacksam att jag fått uppleva denna gärning och så många fantastiska matupplevelser. Jag vill också tacka för alla artister som gärna kommit till Kulturhuset inte minst för matens och den goda stämningens skull. Det har varit 11 underbara år som präglats av hur fint det kan bli om man arbetare tillsammans för att skapa en bättre värld idag och för imorgon.

Det har varit en stor inspirationskälla att ha Pia som så troget alltid varit på plats och så förbundit sig med Kulturhuset och platsen och gett också mig så mycket insikt och arbetsglädje både för konsten och livet – TACK!

Pia pekar och berättar.

Text och foto: Peter de Voto

Björn Granath 5 april 1946-5 februari 2017

Oförglömligt – det kallar vi ögonblicken som omger oss som något så starkt och gripande och att de blivit ett med vårt liv. Det kan ha varit en blick, en människa, en handling eller något annat. Att de gjort djupt intryck märker vi av att de följer oss och inte vill lämna oss. Antingen som pockande frågor eller som stilla vänner. När man, som jag, lever nära scenens imaginär värld där så mycket av liv och stora tankar visar sig och där så mycket känsla är förtätade, och som likt drömmar är fyllda av lysande ögonblick blir det oförglömliga rikt och likväl märkligt sällsynt.

En ensam man på scenen som med sina rappa repliker får oss att skratta eller häftigt dra in andan och dra oss samman för det uppfordrande tilltalet. Där man sitter på helspänn på stolskanten och ändå har så roligt att det smärtar i ansiktets muskler efteråt. Minnet av hur han – Björn Granath – plötsligt rider på en kamel i öknen, han rider och rider tills vi ser den kamel som inte finns. Detta till evighet utdragna ögonblick glömmer jag aldrig och bär för alltid med mig. Och så var det hans pigga nyfikna blick som glittrade – och samtidigt alltid var så vänlig.

Att sprida sådan glädje och kärlek under decennier där målet egentligen inte var att bara underhålla utan att upplyfta och lysa upp, ge perspektiv och ställa till svars, alla och envar – det var det som skapade så oändligt många ögonblick av oförglömlighet.

Tack Björn Granath! Och må din kamel alltid bära dig genom värme och köld till nästa äventyr.

 

Björn Granath Foto Ewa Rudling

Vi kunde inte bärga oss

O så skönt med sommar – ledigheten lockar kring husknuten. Men så dyker chansen upp till härlig musik… Vem kan motstå att höra den unga nya Scandinavien String Quartet? Just det, så nu gör de en konsert i Kulturhuset i Ytterjärna den 5 juli kl 19.00!

Det blir Beethovens stora ciss-moll kvartett och Schuberts Döden och flicka

Går det att få ett mer klassiskt program?! Och de som utgör denna kvarett är sannerligen ett gäng som kan komma att skriva kvartetthistoria om de bara lyckas hålla sams (någotsånär iallafall – det berättas ju om den världsberömda Borodinkvaretten att de inte alls stod ut med varandra privat och alltså åkte i olika vagnar på tåget mellan konserterna – och de skänkte världen likväl stora musikupplevelser) och så måste de ju få spela mycket och höras av många (KOM ALLTSÅ!!!) och få stora gager så att de kan ägna sig åt en av de största konster: stråkkvartettens. Ty den är som musikens ädelsten och kärna. I den ryms oanade världar och i sitt förtätade format hör man ändå hela världsalltet tona.

Upplev en ung kvartetts framtid och medryckande spel.

se kulturhuset.nu

beställ biljetter på ticnet

Ett NYTT webbmagasin för nya tankar och djupa grepp och verkliga frågor

Ytterjärna Forum är en ny röst i det offentliga samtalet om vår tids stora frågor. Fokus är på det positiva som människa kan skapa!

Det är en hemsida som  uppdateras dagligen med artiklar, intervjuer, notiser och blogginlägg. Där bevakas även områdena vård & omsorg, mat & odling, utbildning samt kultur.

Ytterjärna Forum är inspirerad av antroposofi men vill  stå för en modern syn på antroposofi och gör inget anspråk på att representera antroposofin som helhet eller att begränsa sig till enbart antroposofiska verksamheter eller idéer. Kulturhuset i Ytterjärna är en av verksamheterna som varit med i initiativet, men projektet ägs och drivs av Vidarstiftelsen.

Gå in och läs om ni tycker det låter intressant: www.ytterjarnaforum.se

Glöm inte att gilla Ytterjärna Forums Facebooksida också: www.facebook.com/ytterjarnaforum

NU har vi ny hemsida

Vår hemsida är ett faktum! Efter år av olika alternativ går vi lös på en ny fräsch sida. Vi tackar Katarina Kaila de Voto för alla idéer och uppslag och hennes kollega Cecilia Gavrell som gjort den fina designen och Alexander Zeiher som tolkat, förbättrat och tekniskt skapat sidan. Vi säger adjö till vårt gamla trogna typo3 och öppnar dörren för nya WordPress (det var inte ett lätt val – men blir lättare när många skall uppdatera sidan… faktiskt kan man fortfarande se det gamla typo3 där vårt arkiv ligger på gamla.kulturhuset.nu )

Detta är bara början – denna sida skall växa och bli en förebild;-)

Har du synpunkter (vilka tacksam emottages) mejla emma@kulturhuset.nu

Så här blir det:

 

Katarinas första tanke var att man skulle välja att klicka på den brandgula ”Evenemang” solen och att man såg att det Kulturhuset rymde var 3 delar:

KULTUR

KONFERENS

HOTELL

Så blev det inte men man kommer fortfarande åt hotell osv inuti vår hemsida!

Västanå i Ytterjärna – ett unikt teatersällskap

Ett litet klockspel avbryter de medryckande fioltonerna och Sankte Per far till himmelrike – det är de små, små detaljerna som gör dessa svavelosande berättelser till de mästerverk de är. Varje veck i Inger Stinnerboms dräkter, varje färg och mönster, dess snitt som gör att de fladdrar ut eller flaxar eller faller elegant eller tungt och plumt, skönt eller hemskt gör att de häftar fast i rollfigurerna och ger dem liv. Kusligt, vackert, förtrollande. Döden ryser man åt, hinhåle äcklar och människorna är det synd om – fast komiskt är det! Så många frestelser – hur skall någon någonsin alls kunna bli insläppta genom himmelens portar! Ja, Ingers kostymer skulle räcka! Men till detta får vi en musikresa som gör att man lätt skulle kunna bara se på Sofia Stinnerbom och hennes fiol eller andra instrument hela tiden – låt sig förtrollas av hennes melodier och rytmer. Men Anders, förvandlingskonstnären och den urstarka Adriana släpper oss inte ur sitt grepp. En enkel saga kan det tyckas men inte när det kryddas och kokas och stöps i Västanå form. Då blir den livsfarlig – en självransakans timme. Hur lever vi vårt liv, hur låter vi våra tankar löpa och framförallt hur handlar vi – vad gör vi egentligen av vår stund på jorden! Den som svingat trollspöt är förståss Leif Stinnerbom. Det är bara att dra efter andan, buga och tacka för att han om och om igen orkar ge berättelser liv och att ha lyssnat på ödet och funnit en fru som är ett geni och som ger hans rollfigurer dräkter av brinnande liv och andlös anda.

Och det lilla mikrokosmos vi i dessa dagar får uppleva i Ytterjärna kan ju inte mäta sig med detta stora, som kan upplevas i deras egen lada i Sunne – åk ditt trots att namnet är outtalbart och totalt okänt – vi kommer garanterat likväl bli bergtagna – LOMJANSGUTEN! Spelas i sommar där i Sunne i Värmland! 

 

Sankai Juku med sitt oändligt vackra TOBARI ffg i Sverige NU äntligen i Ytterjärna

Nu har AGAMATSU – Sankai Juku’s grundare och ledare, koreograf och dansare – kommit med sin trupp till Ytterjärna. Det är en ödmjuk man med vänliga ögon och ett stilla sätt, varm och ständigt sökande jämvikten i livet och i konsten. Hans första verk kom att bestå av 7 bilder där han själv gör 4 scenen helt ensam – solo – Så har formen förblivit likväl om innehållet ständigt förändrats, omgivning, scenografin, idén, uttrycket – kvar i centrum står skönheten och balansen. Visst finns det groteska, dramatiska, upprivande – men bara som kontrast till fulländningen, väntandet, stillheten, lyssnandet, varat –

Ja ett nytt lugn spred sig med ens i den hektiska aktivitet som det innebär att sätta upp fler antal lampor än vi någonsin haft – ja, inte bara hänga utan rikta! De ska lysa i en alldeles speciell vinkel EXAKT 100-tals!

Och ljudet ska klinga som från universums stjärnor… osv Och likväl drar en fläkt av uppfylldhet och en känsla av att vi har all den tid vi behöver över oss.

Och vi ser fram emot att kunna se söndagens ljusfest dit människor vallfärdar och stjärnljus av Sankai Juku.