Archive for the ‘Världen’ Category

Lena Josefsson En brandfackla i mörkret

24 maj 2020

Idag 13/5 2020 skulle Lena Josefsson fyllt 64 år.

Med sitt röda hår och helsvarta skinnklädsel var Lena Josefsson även som individ en brandfackla i en svart värld – en värld att kämpa mot, att lysa upp, att sätta i rörelse. Alltid när jag träffade henne var hon arg och upprörd över någon orättvisa eller översittarskap. Ständigt i kamp mot förlamande omständigheter som skulle övervinnas och besegras. Oftast också kämpande mot smärtor i sin egen kropp, som inte alltid ville hänga med i den hektiska aktiviteten och kampen i det långsamma landet med sina långbänkar och oförståelse för rörlighet. Snabb, överraskande rörelse som förändrade och helst skulle kullkasta allt förväntat. Det svenska passet som hon ändå sade hade räddat hennes liv många gånger i Afrika där hon var född och vars energi och konstnärer hon outtröttligt förde till Sverige. Få människor orkar kämpa som hon ständigt gjorde. Men i sina dansverk var även stort lugn. Där var människan som god och social varelse. Där var scener där den gamle mannen mötte det lilla barnet, hand i hand i vattenpussarna. Där afrikaner åkte skidor så oförglömligt vackert och roligt att publik i Ytterjärna 10 år senare frågade efter om den föreställningen inte kunde komma tillbaka! Och svenskar som lärde sig vilda afrikanska danser från människans ursprungliga trakter. Även om Lena t ex gjorde en föreställning med kontorsbord och fartfyllda kontorsstolar med hissnande skicklighet och akrobatik så underhållande och med sånt raffinemang att den för alltid etsat sig in de som upplevt den var ändå det mystiska, natten och gryningsljuset, hur alla människor är likar och hur vi kan mötas i det enkla levande det hon alltid kretsade kring. Ja, på ett sätt gjorde hon om och om igen samma föreställning. Så som några som anser att har man hört ett stycke av Mozart har man hört alla. Gick man in i hennes värld uppenbarades det som gör oss till människor, att mötas och röra oss i samma takt och uppleva enhet i all vår olikhet och kunna ha roligt trots mörka hot och att mörker och nattsvart storm med blixtar som förbränner bara är fond till det inre ljus som stiger fram ur varje människa och den försoning som finns i varje rörelse, i varje människomöte. Mötet med Lena Josefsson lämnade ingen oberörd. Hennes väsen och liv var en uppfodring till alla att stå upp för människan och vårt allra viktigaste redskap i vårt liv: Dans och rörelse. Dans för kroppen och rörelse för vårt vara som inre människa till förändring, förbrödring och till att skapa en värld värdig människan.

Det är sorg att hon lämnat oss. En inflammation i kroppspulsådern. Hennes liv var drama. Mötet med Lena var dock alltid fyllda med skratt och en intensiv livskänsla av att allt elände var övervinnbart bara man inte gav upp. Lena – vi skall inte ge upp. Vi ska fortsätta dansa! Och måtte vi kunna kämpa som du! Och må dansen följa alla människor genom livet som den gjorde dig. Nu när du lagt din kamp bakom dig så dansa vidare fri!

 

Björn Granath 5 april 1946-5 februari 2017

06 februari 2017

Oförglömligt – det kallar vi ögonblicken som omger oss som något så starkt och gripande och att de blivit ett med vårt liv. Det kan ha varit en blick, en människa, en handling eller något annat. Att de gjort djupt intryck märker vi av att de följer oss och inte vill lämna oss. Antingen som pockande frågor eller som stilla vänner. När man, som jag, lever nära scenens imaginär värld där så mycket av liv och stora tankar visar sig och där så mycket känsla är förtätade, och som likt drömmar är fyllda av lysande ögonblick blir det oförglömliga rikt och likväl märkligt sällsynt.

En ensam man på scenen som med sina rappa repliker får oss att skratta eller häftigt dra in andan och dra oss samman för det uppfordrande tilltalet. Där man sitter på helspänn på stolskanten och ändå har så roligt att det smärtar i ansiktets muskler efteråt. Minnet av hur han – Björn Granath – plötsligt rider på en kamel i öknen, han rider och rider tills vi ser den kamel som inte finns. Detta till evighet utdragna ögonblick glömmer jag aldrig och bär för alltid med mig. Och så var det hans pigga nyfikna blick som glittrade – och samtidigt alltid var så vänlig.

Att sprida sådan glädje och kärlek under decennier där målet egentligen inte var att bara underhålla utan att upplyfta och lysa upp, ge perspektiv och ställa till svars, alla och envar – det var det som skapade så oändligt många ögonblick av oförglömlighet.

Tack Björn Granath! Och må din kamel alltid bära dig genom värme och köld till nästa äventyr.

 

bjorn-granath-2-foto-ewa-rudling

Björn Granath Foto Ewa Rudling

Ett NYTT webbmagasin för nya tankar och djupa grepp och verkliga frågor

09 juni 2015

Ytterjärna Forum är en ny röst i det offentliga samtalet om vår tids stora frågor. Fokus är på det positiva som människa kan skapa!

Det är en hemsida som  uppdateras dagligen med artiklar, intervjuer, notiser och blogginlägg. Där bevakas även områdena vård & omsorg, mat & odling, utbildning samt kultur.

Ytterjärna Forum är inspirerad av antroposofi men vill  stå för en modern syn på antroposofi och gör inget anspråk på att representera antroposofin som helhet eller att begränsa sig till enbart antroposofiska verksamheter eller idéer. Kulturhuset i Ytterjärna är en av verksamheterna som varit med i initiativet, men projektet ägs och drivs av Vidarstiftelsen.

Gå in och läs om ni tycker det låter intressant: www.ytterjarnaforum.se

Glöm inte att gilla Ytterjärna Forums Facebooksida också: www.facebook.com/ytterjarnaforum

ytterjarna

Vision och djup

16 november 2013

Irya’s Playground  kommer att bli en fantastisk musikalisk upplevelse med artister som varit med och startat Cirkör och skolats i idéerna som att en risk är en möjlighet och en möjlighet är en risk… Men framförallt att man ska leva sina drömmar, förverkliga och våga. Det är första gången Irya gör en egen kvällskonsert i Ytterjärna utan Cirkör. Det känns fint och stort.

irya_MB-3790

De har en vision de delar med Cirkör – och visioner behövs idag när så många helt går upp i sig själva.

Uppkäftigt engagemang.  Kvalitativ Galenskap.  Solidarisk Individualism.

Deras ledord är alltid närvarande i Ytterjärna. Och att det är konst och kultur som vi människor är här för att skapa – kultur som lyfter och inspirera till att förvandla och förädla sig själv och samhället. Välkomna till Irya’s Playground!

Se Mattias Edwalls nya bok:

em1nskdx5zb5lfwwvlh3

Abbi 100 år

04 november 2013

Abbi? Jo, så kallades den mästerlige, anspråkslöse, envetne, originelle skaparen av Kulturhuset i Ytterjärna – Hans namn var Erik Asmussen och han var från Danmark och hade startat sin bana med att lära sig spismureri. Han älskade spisar och jag tror inte att det finns något hus han ritat som saknar en spis för riktig eld. Men det är inte för hans spisar han kommer att bli ihågkommen – tvärtom ryker de flesta in och det var nog bra att han blev arkitekt! Men som arkitekt var han en mästare. Som likt kompositörer som man direkt känner igen, Mozart, Dylan osv så ser man direkt: Här har Abbi ritat. Visst var han inspirerad av antroposofiska tankar vilket man kan tycka sig se i hans byggnader. Men mer gjorde han något ut av de tankar som antroposofins grundare Rudolf Steiner hade om världen, arkitekturen och framförallt det skapande, levande och andliga. Som att den räta vinkeln är en ganska död vinkel och att arkitekturen påverkar hur vi tänker (att säga att någon tänker lite fyrkantigt är inte ens bland gemene man något särdeles positivt). Vad han ville och tänkte vet jag mycket lite om, ty trots att jag ofta mötte och talade med honom vid kvällsmat och vid flyktiga möten i seminarieträdgården så hörde jag sällan vad han sade, då hans danska silades i hans vita mustasch och då han med en humoristiskt glimt i ögat tycktes vilja upphäva det han just sagt för att det inte skulle fastna och bli till något citerbart. Hans verklighet var det föränderliga, organiska, rörliga. Lustigt att hans medel då blev det mest oföränderliga  – arkitektur – man bygger liksom inte om hus hursomhelst, och i vart fall inte Abbis. För Abbis hus har själ – från helheten till de minsta detaljer. Man kan reta sig på vissa opraktiskheter men man man inte låta bli att älska dem. Det är inte genom sina uttalanden han kommer att gå till historien utan genom sina verk.

Kristofferskolan i Bromma, där jag fick gå från klass 8 är ett under av inspiration. Från den stora scenen i centrum av allt, som en stor självklar mötesplats, till kemirummets underbara ovanifrånperspektiv, målningsalens ljus, eurytmisalarnas breathtaking space, matsalens skönhet, gymnastiksalens proportionalitet osv osv Den är genial. Och hur mycket man än förstör av klåfingrig uppfräschningsanda med att ta bort t ex ingångsdörrarnas färg osv så kan man aldrig förstöra helheten och storheten i denna magnifika skolan!

Vidarklinken, Robygge, elevhem, bibliotek, musiksalar och så till slut Kulturhuset i Ytterjärna som en fulländad scen och mötesplats. Ja, Abbi – varje dag sedan 21 år har jag kommit in i detta konstens tempel och alltid har det varit med samma hänförda känsla jag trätt in i foajén och in salen, aldrig har jag blivit trött på dina originella och speciella vinklar och vrår – tvärtom, upptäcker jag bara alltfler saker i din skapelse. Det är ett underbart hus – ett mästarverk av en mästare – Erik ”Abbi” Asmussen.

Så långt in i framtiden man sig vågar – och Livets trådar

15 maj 2013

Att skapa program är som att spela musik. Total hängivelse åt nuet med en samtidig blick in i framtiden. Men hur långt vågar man sträcka sig in i framtiden utan att förlora fotfästet och intresset för nuet? Nuet är ju livet! Framtiden en skön förförisk idé eller en blek tanke – en dröm eller en illusion som totalt saknar den verklighet vi faktiskt lever i. Utopiernas värld. Men visst är den skön, vacker och livgivande – tanken på det man kan komma att få uppleva… Så är varje program en egen värld att kunna drömma om. Som Cirkus Cirkörs Knitting Peace (som vi redan släppt biljetterna till för föreställningarna i september 2013) – inte vill jag se en trailer och tas ur min alldeles egna vision av föreställningen. Dvs jag gillar inte förhandsvisningar eller när artister vill prata och berätta före en föreställning. Magin är att inte veta utan att få ana, drömma och låta sig överraskas. Ändå är just denna trailer ett smakprov på det genialiska i det enkla som Tilde och Cirkör låter blomma upp – och visst blir det annorlunda och bättre i verkligheten. Dvs när vi får sugas in i deras drömvärld. Där framtid och nu – verklighet och dröm förenas! Vi längtar till den 27 september där livets trådar vävs.

Här är smakprovet

 

Vad vi älskar –

19 april 2012

Johan Ununger, VD på Saltå Kvarn sedan 10 år gav power-föredrag på Kulturhusets 12.12 idag (19 april 2012)

Han sa att framgångsrika företag har visat sig ha tre ting vars områden måste mötas. Att älska vad man gör, att någon annan också gör det (att kunden efterfrågar produkterna…) och att det går att få ekonomi av dem.

Vad älskar vi på Kulturhuset undrar man! Ja först äkthet och kvalité. Men så slår det mig att akustisk musik slår an våra hjärtsträngar extra.

Och det blir det på  lördag! Det vackraste av den klassiska musikens verk – Schuberts kvintett för 2 violiner, en altfiol och 2 cellon. Oslos strykekvartett med svenske cellosolisten Torleif Thedéen.

Som bonus får vi Bela Bartoks 5 stråkkvartett före paus.

Inga förstärkare, inga högtalare – bara vibrerande strängar och himmelska samklanger och bitande motklanger. Kulturhusets snidade träväggar kommer att rysa av välbehag – och absolut vi också. Ja, vi kommer att älska dem!

Prins Charles och hans hertiginna Camilla besöker Saltå Kvarn

21 mars 2012

Det gläder oss på Kulturhuset att en vän av naturen och som inte bara pratar just ska få se handlingskraftiga Saltå Kvarn. Grattis Saltå!

Läs på DN…

Hade de kommit på Söndag hade de ju kunnat höra Drottningholms Barockorkester spela Vivaldis Årstiderna.

James Turrell – Sveriges konsthändelsen nr 1 sjösatt

16 maj 2011

Nu fladdra de färgade flaggorna för att basuner ut – Nu är Sveriges hetaste konstutställning ett faktum – i Ytterjärna

James Turrell var själv på plats och gladde sig åt att detta våghalsiga tilltag, att visa en mängd av hans verk och installationer, nu var verklighet.
Rudi-Camp kallade han Ytterjärnas Steinerinspirerade campus (biodynamiskt, pedagogiskt, konstnärligt och färg, färg och åter färg) där han själv trivdes och blev allt mer nyfiken på all denna kreativitet. När det gällde Steiner (som också har en egen utställning med svarta-tavlan-illustrationer till sina föredrag från 1920-talet) har han för länge sedan intresserat sig för hans föredrag om Kristendomen. Turrell sade att utan ljus kan vi inte leva och utan ljus måste vi äta fiskleverolja och att ljuset ännu mer var livsviktigt för vår själ. Ja ljuset och färgen är avgörand (crutial) för oss som människor.

Daniel Birnbaum (nye chefen för Moderna Museet, Stockholm) sade att detta nu är Sveriges största konsthändelse med Hilma av Klint (en oerhört intressant konstnär) satt i sin context med Steiner. Samt med James Turrell vars konstnärskap för oss tillbaka till själva perceptionen – ja, till den punkt där vi måste börja tala om ande – ett religiöst ämne (som han avstod från då hans religionslärare från klass 1 satt på första raden;) Men att James konst gjorde att vi såg att vi ännu inte alls har svaren på vad färg är och att kanske ingen idag har en sådan svärta i det svarta som han. Det finns ett rum i utställningen som är helt svart. Man får treva sig fram i labyrintiska gångar tills man finner 2 stolar – efter många minuters inget-seende-i-mörker tonar oerhört svag färg fram – ja, det sägs att man ser egna bilder… (Turrell lär ha blivit stämd – i USA – för att en betraktare sett pornografiska bilder, som visade sig ha uppstått i honom alenast…)

Ja, det var många tal men även Mats Zetterqvist spelade Bach och The Real Group sjöng himelskt skönt!

Det finns många anledningar för mig att återkomma till SeeColour och er att komma uppleva den live!!! (Härligt att kunna står för 3 utropstecken) SeeColour

www.seesolour.se

i Stockholm…

2011 – Nytt År bräddfullt av möjligheter

21 januari 2011

Världspremiär i Kulturhuset i Ytterjärna fred 28 jan 2011

 

 

Gott Nytt År ALLA! Jag hoppas att ni ska kunna njuta av livet och konsten. Och att vi i Ytterjärna ska dra vårt strå till stacken av nya upplevelser och möten med människor, fenomen och konst, smaker, idéer och FÄRGER. SeeColour! – en jättefestival hela sommaren med bland andra James Turrell.

Kulturhuset har dignat under snön men skönare än någonsin. Pellets- och havreskalspannan skänker en skön värme. Men inne i foajén möts man av kaos… Vi bygger om receptionen och Csilla och andra medarbetare står ute i foajén och välkomnar besökare. Vi ska bli Hotell Kulturhuset där man ska kunna bo vackert i Asmussens vackra hus Ormen Långe som nu blir hotell. Kulturhuset i Ytterjärna och Kulturforum Järna AB ska ha en gemensam reception med en ny chef för konferens och hotell som heter Anita Carlman. Härmed hjärtligt välkomnad!!!

Och nu drar vi igång med buller och bång som man säger på svenska – hoppas inte våra japanska gäster läser och misstolkar detta. För NU kommer YAMATO den japanska trummgruppen som slagit sig in i våra hjärtan. Och deras trumkonst är ljusår från buller – de är sublima, showiga, våldsamma, detaljälskande, självsäkra, ödmjuka, disciplinerade, infallsrika, glada, seriösa – det är stor konst de gör som blir ett minne för livet!

Hjärtligt välkomna till en ny säsong!

Peter de Voto med medarbetare.