Posts Tagged ‘lena josefsson’

Lena Josefsson En brandfackla i mörkret

24 maj 2020

Idag 13/5 2020 skulle Lena Josefsson fyllt 64 år.

Med sitt röda hår och helsvarta skinnklädsel var Lena Josefsson även som individ en brandfackla i en svart värld – en värld att kämpa mot, att lysa upp, att sätta i rörelse. Alltid när jag träffade henne var hon arg och upprörd över någon orättvisa eller översittarskap. Ständigt i kamp mot förlamande omständigheter som skulle övervinnas och besegras. Oftast också kämpande mot smärtor i sin egen kropp, som inte alltid ville hänga med i den hektiska aktiviteten och kampen i det långsamma landet med sina långbänkar och oförståelse för rörlighet. Snabb, överraskande rörelse som förändrade och helst skulle kullkasta allt förväntat. Det svenska passet som hon ändå sade hade räddat hennes liv många gånger i Afrika där hon var född och vars energi och konstnärer hon outtröttligt förde till Sverige. Få människor orkar kämpa som hon ständigt gjorde. Men i sina dansverk var även stort lugn. Där var människan som god och social varelse. Där var scener där den gamle mannen mötte det lilla barnet, hand i hand i vattenpussarna. Där afrikaner åkte skidor så oförglömligt vackert och roligt att publik i Ytterjärna 10 år senare frågade efter om den föreställningen inte kunde komma tillbaka! Och svenskar som lärde sig vilda afrikanska danser från människans ursprungliga trakter. Även om Lena t ex gjorde en föreställning med kontorsbord och fartfyllda kontorsstolar med hissnande skicklighet och akrobatik så underhållande och med sånt raffinemang att den för alltid etsat sig in de som upplevt den var ändå det mystiska, natten och gryningsljuset, hur alla människor är likar och hur vi kan mötas i det enkla levande det hon alltid kretsade kring. Ja, på ett sätt gjorde hon om och om igen samma föreställning. Så som några som anser att har man hört ett stycke av Mozart har man hört alla. Gick man in i hennes värld uppenbarades det som gör oss till människor, att mötas och röra oss i samma takt och uppleva enhet i all vår olikhet och kunna ha roligt trots mörka hot och att mörker och nattsvart storm med blixtar som förbränner bara är fond till det inre ljus som stiger fram ur varje människa och den försoning som finns i varje rörelse, i varje människomöte. Mötet med Lena Josefsson lämnade ingen oberörd. Hennes väsen och liv var en uppfodring till alla att stå upp för människan och vårt allra viktigaste redskap i vårt liv: Dans och rörelse. Dans för kroppen och rörelse för vårt vara som inre människa till förändring, förbrödring och till att skapa en värld värdig människan.

Det är sorg att hon lämnat oss. En inflammation i kroppspulsådern. Hennes liv var drama. Mötet med Lena var dock alltid fyllda med skratt och en intensiv livskänsla av att allt elände var övervinnbart bara man inte gav upp. Lena – vi skall inte ge upp. Vi ska fortsätta dansa! Och måtte vi kunna kämpa som du! Och må dansen följa alla människor genom livet som den gjorde dig. Nu när du lagt din kamp bakom dig så dansa vidare fri!