Archive for april, 2009

Saggitarius A – ett svart hål med ljus runtom

20 april 2009

Ett supersvart hål i Vintergatans centrum som ett vakum eller en så sammanpressad materie att gravitaionen är så stark att t o m ljuset sugs in i den och den bara kan upptäckas via röntgen och radiostrålar. Från Jorden är Sagittarius A i just Skyttens stjärnbild (Sagittarius). Det är även namnet på Virpi Pahkinnens verk för Kulturhuset i Ytterjärna som igår visades för allra första gången – en entusiastisk publik tog emot det. Sällan får man uppleva en sådan tystnad och koncentration i publiken. Och Virpi laddar varje millisekund med innehåll och djup. Och vem kan som hon börja som en Gudinna för att bli helt mänsklig och i nästa ögonblick bli demon som man är glad att den stannar på scenen och inte ger sig på  oss i publiken – eller som ett svart hål suger in oss… Eller är det det hon gör – suger in oss i mörket som visar sig vara ljus och ande?!

Det var en stor upplevelse och det är spännande att få se det 3 ggr till (på torsdag har vi skolföreställning! och nästa helg är det fre o sönd)

Mio min Mio som minimalistisk eurytmiteater

04 april 2009

Jag gick in i Kulturhusets sal för att se en liten stund på klass 11 från Göteborgs Waldorfskola som gjorde en tolkning av Mio för elever från Järna-skolor. Mycket riktigt det såg ut som skola. Nu började en elev tala långt in i scenrummet iklädd knallröd hatt. Vänd bort från oss. Talandes ganska tyst. Suck, nu skulle man inte ens höra… MEN något i hennes sätt var så fokuserat och så riktat att det hördes! Nu toflade några elever in i nån sorts eurytmikostym. Inte var det något speciellt överraskande och verkligen inte medryckande, men med en stilla obönhörlig röd tråd förde de stilla handling framåt. Min lilla stund var plötsligt 20 min. Jag måste ila till viktigare uppgifter. Jag kunde inte, jag var fast. Utan att höja tempo eller tonläge ökades likväl intensiteten tills när den onde Riddar Kato kommer in i ett litet rökmoln (antagligen från en rökmaskin inköpt på Buttricks) som var så litet att det i vanliga fall skulle lockat till skratt så var effekten nu istället det motsatta – man rös och ville blunda. Mio höjde svärdet som väntat i tusen år och Kato bad om att han skulle bli träffad i sitt stenhjärta som gnagt så ont i hans bröst. Svärdet försvann in i Kato och i det lilla molnet… Mio hade en förmåga att spänna blicken i sina medspelare som var som laserstrålar. När det var slut efter 55 min andlös tystnade (salen var full med elever från 7-14 år!!!) och applåderna dånade hade jag suttit fängslad av en storartad föreställning – det var hur de gjorde som grepp mig och – Less is more!