Igår var det paneldebatt om vilket kulturutbud det ska vara i Södertälje. Min rubrik kommer från en smickrande felsägning av Ninos Maraha (FP). Vi är ju Ytterhuset västan om sol och östan om måne. Och Kulturjärna är ju vad det är är härute! Inte bara Kulturhuset i Ytterjärna gör kultur. Det gör även Saltå Kvarn, Weleda, Vidarklinken, Värna (tidigare Svenska förbundet för läkepedagogik och socialterapeutiska-SFLS) och många fler antroposofiska inspirerade företag med ett utvidgat kulturbegrepp.
Men debatten var om vi ska ge folk vad de vill ha… Och vilken makt kommunpolitikerna ska ha. Ingen – tyckte jag. De ska bara se och hjälpa eldsjälar och engagerade som skapar kultur. Många menade att vi i Södertälje har den negativa självbilden att S-tälje är en skrutt, fult och tråkigt. Men innerst inne tyckte nog få av deltagarna det. Och Richad Herrey borde omgående utses till S-tälje ambassadör – vilket engagemang! Och friska vindar blåser genom kulturförvaltingen. Nu borde bara Kulturchefen Staffan Jonsson få betydligt mer pengar.
Men det är det vanliga att konst är nått på ytan eller i bästa fall ”fint”. Att en kulturfattig kommun är oattraktiv är klart för alla som tänker efter. Framgångsfaktorn är att ha idé och strategi och blick för vem som har förutsättningar att skapa verklig kultur!
Att allt börjar i skolorna är klart och lyckliga de som går i en Waldorfskola där kultur är vardagsmat! De är kulturöar i en kulturöken. Men livet slutar inte vid 20 – De vuxna måste få chans att själva skapa. Järnafestivalen bevisar om och om igen att man utan förkunskaper verkligen kan vara kreativ som konstnär DIREKT!
Stämningen var stundom tung – kultur är svårt på många sätt. Likväl fanns där många eldsjälar som om de inte kroknar kan bli lyftet och början på skapandet av ett intressant och vackert Södertälje. Annars kan man ju alltid ta en sväng till Ytterhuset i Kulturjärna!
Kulturhuset med Peter de Voto 
25 mars 2009 kl. 11:48
[…] … vars behov av kultur korresponderar mot den kultur som waldorfskolan erbjuder. Först när jag slapp från waldorf, fick jag uppleva kultur. Framför allt kunde jag få […]
27 mars 2009 kl. 02:02
Var människa har sin väg, tror jag. Har läst dina sura kommentarer över din tripp i waldorfvärlden på många ställen. De stämmer kanske men jag har så många vänner och kamrater som har andra upplevelser så det känns trist att du inte fått vad de (och jag) fick – kultur på riktigt och just som vardagsmat. Men fint att du fick det nu! Det viktiga är ju att!
Kultur är inte att spela piano utan HUR man spelar. Att det är på riktigt. Kultur är alltså hur för mig!
29 mars 2009 kl. 21:11
[…] på riktigt Det var inte en tripp, det var ett tvång. När något är riktigt riktigt dåligt, har man rätt att vara sur. Man har […]
29 mars 2009 kl. 21:21
Jupp jupp! Precis så!
Men det är ett speciellt HUR som gäller i waldorf. Och det som är ”på riktigt” har en mall som verkligen inte passar alla.
Lite synd att du tycker att jag verkar sur. Jag skulle nog mer säga att jag varit arg. T ex på att trippen i fråga varade i 9 år, när den hade kunnat ta slut långt tidigare!
Visst har man en egen väg. Synd att waldorfskolan var så bra att sätta upp feta vägbommar där det passade dem!
29 mars 2009 kl. 21:48
Nej inte så alls – Jag menar att det spelar mindre roll vad man gör än hur man gör det. T ex om jag jag spelar piano eller fiol. Roland Pöntinen spelade fiol i 8 år och valde sen pianot. Oavsett om han spelat fiol eller som nu piano hade han varit en stor musiker. Det är HUR han spelar som fångar intresset och väcker nyfikenheten. Alltså menade jag motsatsen av vad du antog lite snabbt att det skulle var på ett visst förutbestämt sätt. Nej det är tjusningen att på det sätt t ex Pöntinen spelar hela tiden blir nytt och oförutsägbart. Det är konst för mig att det skapas nya, icke tidigare existerande former och sätt.
Ursäkta att jag sammanfattade det jag läst av dina inlägg mot Waldorf som sur – det var för att vara mild 😉
Waldorf pratar jag på
29 mars 2009 kl. 23:00
Min tolkning var nog tämligen representativ för hur jag uppfattade waldorf, är väl det minsta man kan säga 😉
Det här med musiken är ju ett ganska bra exempel. I första hand spelar man ju choroi-flöjterna i waldorf. Och man lär sig att spela på ett visst sätt, och det gäller att kunna lära sig på det sättet. Jag tror att jag hade kunnat lära mig om sättet att lära ut hade varit mindre rigitt (rigidt, nej…). Men jag fejkspelade–viftade godtyckligt på fingrarna och gnagde på flöjten (det finns åtminstone inget mer välsmakande trä än det i choroiflöjten, en kulinarisk upplevelse ;))–genom hela skolan, fram till att jag slutade. Jag skulle inte kunna spela en enda grej, om så mitt liv hängde på det! Men jag tror faktiskt att om utlärningsmetoden hade varit mer baserad på förklaringar i ord än på efterhärmning, då hade jag haft en chans. Jag upplever det som att man var så inställd på hur barn ska lära sig och ta till sig kultur, att det fanns ett sätt, och om det inte funkade, tough luck!
Det spelar nog särskilt stor roll om man är medioker på något (som jag var och är på musik). En person som är mycket musikalisk hittar nog sitt HUR trots att omständigheterna är mindre gynnsamma. Precis som jag lärde mig läsa helt oavsett waldorfskolans syn på tidig läsning.
Jag kom ju till en miljö efter waldorf som var väldigt annorlunda; den var inte alls orienterad specifikt mot konst och konstnärlig utövning, snarare tvärtom, det som gällde främst var de traditionella studieämnena. Men trots det var många, många ungdomar konstnärliga, och väldigt orginella i sitt skapande. På sätt som jag aldrig såg röken av i waldorf. Och en del har blivit konstnärer, designers eller på annat sätt fortsatt med kreativa yrken.
Visst är det det nya och oförutsägbara som många gånger är det tjusande, men kruxet är ju var man hittar en större acceptans för och ”utbud” av det nya och oförutsägbara?
En intressant grej tycker jag är den antroposofiska arkitekturen. Kan man egentligen kalla antroposofisk arkitektur post-Steiner för oförutsägbar? Jag tycker ju att den är ganska sympatisk, men samtidigt att den ende som är häftig är Steiner själv, för det som är häftigt för att det är oförutsägbart och originellt, blir till sist bara ett objekt för imitation. Visst kan man göra snygga byggnader, och hitta på nya finesser, men på det hela taget så slås i alla fall inte jag av någon spejsad oförutsägbarhet. Det var nog tur att originalet var så spejsat!
-z
29 mars 2009 kl. 23:02
Jag trodde jag skrev en rätt kort kommentar… jag hade fel 😉
05 april 2009 kl. 04:10
Hej Peter! Jag kommer inte ihåg att jag sa fel, men om jag gjorde det så bjuder jag på det. Det finns som sagt en hel del kultur i Järna!
08 april 2009 kl. 21:52
Tack – det var riktigt fint med Kulturjärna! Att jag också upplever att vi är Ytterhuset är både positivit och negativt. Dels det exotiska att vi är lite som på en annan spännande plats på jorden, men också att vi inte är en del av Södertälje Stad och dess kultur. Inte finns det några tjusiga skyltar som säger välkommen till S-tälje vid E4an i Järna. Nej de kommer vid infarten till ”själva” S-tälje. Nå jag är nu tacksam att vi finns med på bidragslistan och att vi har så många Södertäljebor som åker ut hit till ingenstans och tar del av kulturhusets utbud av kultur!
Men tack som sagt – för Kulturjärna kändes bra!