Sofia Gubaidulina

Jag for ned till Berlin som jag inte sett sedan jag bodde där ett år 1978… Nu skulle jag igen få höra den maffiga Berlin Philharmoniker med Anders Loguins nya slagverksensemble Glorius Percussion, som skulle spela ett nyskrivet verk med samma namn som slagverksensemblen av den ryska tonsättaren Sofia Gubaidulina.

Hennes musik har sedan jag första gången hörde den fascinerat mig. Varför? Klangerna, hur den lyfter i tonhöjd till himmelska trakter eller dyker djupt ned i avgrunder – men framförallt att man hör att det är slut! Har ni tänkt på att modern musik antingen tycks rinna ut i sanden eller bara tvärt upphör som om tonsättaren fått ett mobilsamtal och plötsligt måste börja på något annat?! Men Sofias musik där hör man att det finns ett slut.  Långt senare hörde jag i en intervju med henne att hon börjar att komponera bakifrån!

Nå till stycket. Det var ännu en icke-besvikelse. När man sett fram emot något och som jag nu åkt långt för, så hade jag alla sinnen och förväntningar på helspänn (jag hade dessutom tagit med två vänner som jag sagt absolut måste höra detta… Skulle det bära? Ja det gjorde det och det var enastående och Berlinpubliken jublade även de (åt ett modernt verk skrivet 2008!!!)

I pausen gick vi bakom scenen (vakterna såg skeptiska ut) och stötte på den lilla damen –  hon lyste av begeistring över musikerna som spelade varje ton ur kärlek som hon sade. Hon blev plötsligt gravallvarlig och sträng och sade att om man inte gjorde det så var verket inget värt.

Vi frågade henne om hon inte ville skriva ett verk för eurytmin 100 år 2012. Men hon hade verk att skriva till 2014 men då!!!

Nå jag bjöd henne till Järnafestivalen 2012 och hon ville gärna komma. Hon är inte bara en stor tonsättare utan en människa som sprider värme och entusiasm. En eldsjäl.

Det berättas att när hennes musik spelade i Sovjet fick hon höra av juryn att hennes väg var felaktig. Men Shostakowitj hade gått fram till henne och viskat ”fortsätt du på din  felaktiga väg!!!” 2002 fick hon Polar priset.

Så det gäller att lyssna till sitt eget öra och sin gen intuition.

LaLeh i våra hjärtan

Ensam på en scen fyllt av guld, blommor, skog, möbler, instrument och sång. En vacker sång ur ett stort hjärta. En annorlunda sång som går över gränser till land fyllda av uttryck. Där både glättighet och lättheten liksom sorgen och svårmodet är långt borta – ändå känns allt så verkligt och nära. Vi får möta människan LaLeh och hennes värld. Och den är Musik! Med sin förtrogne Gustav som rattar ljudet i LaLehs  anda av en komprimering här, ett eko där, en slinga, skärande ton, vass, mjuk, klangmättad så skapar de en skönhet som är äkta och genuin. En sån där stund i livet som förändrar ens kropp till något ljust och lätt. Och övertygar en om att skönhet inte är något banalt.

Livet klart förlängt

C Eriksson Solo

Vad står C för?

Claes!

Vad står Claes för?

?

?

Jo jag kan gå o sätta mig!

2 timmars skratt – livet klart förlängt

Ale Möller Band

Vilken start på denna höst! Det är som när man går på betan att tro att man känner en människa – att den är sån eller sån… Vi trodde att vi kände Ale och hans musiker. Nog känner vi igen dem och deras musik – likväl är det mest överraskning. Det är nya sidor och en första-gången-upplevelse. Man rycks utan pardon med på den upptäcksfärd de ilar iväg på. Och vi är med om äventyret som tar oss runt världen och  fascinerande nog runt inne i oss själva. Och allt är jublande. Om vi svenskar skyr adjektiv och blir helt kalla av superlativ så tycks denna musikalisk superlativ-föreställning vara det vi längtat allramest efter! På starka moln färdas vi hem med vissheten att vi inte bara är svenskar utan världsmedborgare. Och denna energi-musik har för all framtid satt vårt blod i snabbare omlopp. Varma!

Ale Möller Band på väg

Nu närmar sig högtidsstund med Ale Möller Band

Söndag den 13 sept 19.00

Magnus Stinnerbom är hemma med Sofia och väntar på barnet som ska komma till dem!

Rosas

Anna de Keeresmaeker heter en koreograf i Belgien med en egen grupp vid namn Rosas. Hon är en av de stora! Vad gör någon stor? Konsten att visa det vi alla sett på ett sätt så att vi äntligen slås av det unika, enkla och likväl storartade i något vi tog för vardagligt, vanligt och inte märkvärdigt alls… I blixtljus uppenbart – det är Rosas.

Som när hon nu senast på Dansens Hus i Stockholm i The Song, utan annan ”musik” än att en musiker kompar dansarna genom att hon gnider gnissel på golvmattan eller gör steppljud – ett golvdunk eller golvgnissel var gång dansaren rör golvet. Ja det byggs upp så fantastiskt att när plötsligt en dansare upphör att dansa och hon fortsätter sitt gnidande så är man så inne i ljud-dans att man (utan att det dansas) för sitt inre öga SER dansen bara ur hennens ljud.

Ibland springer de 9 herrarna bara runt. Än från något (eller varandra) eller till något (eller varandra) verkar det kaotiskt så är det en skimär. Det är koreografi ur den högre skolan. Man sitter som förhäxad av något som inte direkt är begripligt men som likt Beethovens spöksonat för ens inre att skälva med brännade fråga: Vad kommer nu?!

Över 2 timmar av ren dans. Visserligen sover flera runt mig i publiken – men är det inte så också i livet att vi ofta sover när något viktigt sker och vi fattar först långt senare att då var jag med om något omvälvande fast jag inte då förstod det… Mänskligheten tycks ju också sova, eller åtminstone blunda inför mycket av dagens världshändelser. T ex så tror många att gift och kemikalier är framtiden.  Se t ex Erik Steen

Nå, jag sitter på helspänn över att igen få uppleva att dans säger något annat än ord!

Efter kanske 70 min tystnad (förutom lite gnissel) dånar plötsligt rockmusik så att man hoppar kollektivt (800 pers.) det vara några minuter för att sedan bli tyst igen. Oj vilken energi musiken gav även dansarna. Men i tystnaden ryms en annan energi. Allas egen inre – fylld med fantasi.

Men man måste anstränga sig. Den moderna dansen är ingen underhållning! Den är som livet: en resa lika mycket i inre rum, där man måste bli klarvaken – där man vanligtvis annars sover!

Så nu förestår en spännande uppgift att få Rosas att dansa i Kulturhuset i Ytterjärna! Under tiden kan man glädja sig åt Caféet i Kulturhuset i Restaurangen i Robygge som enbart väljer ommanipulerade råvaror!

När drömmar överträffas

Teaterladan i Västanå, låter det inte obekvämt, kallt och väldig långt bort?! Men berömt och välbesökt (20.000 sålda biljetter i sommar…) KALEVALA! Jag har drömt om att kunna ta mig dit – hur är det? I mitt inre har drömmen förstorats på ett sätt som måste få varje verkligheten att verka liten. Det var tvärtom: mina drömmar vår futtiga jmf med Västanås verklighet!

Ladan var vacker. Omgivningen var vacker mittemot Selma Lagerlöfs Mårbacka. Bänkarna var bekväma men de kunde ha varit av sten utan man märkt det – man sveptes med i en dramatisk virvel av berättelser, rörelser, färger och fantastisk musik (Magnus Stinnerbom har överträffat sig själv, vilket inte är lite!). Min åttaåring satt på stolskanten i 3,5 timmar.

För första gången är de där svårihågkomliga urmänniskorna i Kalevala tydliga för mig – och jag har hört och läst myten många gånger! Väinämöinen, Lemminkäinen och Ilmarinen. Och Louhi, Kyllikki och Aino. De vart både urbildliga och personliga. Se Kalevala

Foto: Lars Jacob Jakobsson Se fler av hans fantastiska fotografier på Kalevala

Stinnerbom är nog själv en trollkarl så som han får 30 personer att samverka och framträda både briljant och mustigt. Framförallt är han en berättare av Guds nåde. Och SPRÅKET! Här finns inga högtalare. Det är klingande recitation, deklamation, sjungande, vackert eller rått rytande men alltid ett berättande. Ja, de vågar t o m att rytmisera texten å att dikten får leva. Att inte allt ska bli prosa. Och det är som skapat för Kalevala. Det var också med en uppfylldhet av nåd man gick därifrån – att ha fått vara med om en sådan unika händelse. Sonen som först inte alls ville åka dit, var enig med mig – hit kommer vi tillbaka!

Som tur är får vi se en del av Västanås Kalevala i deras mongoliska tält i Kulturhuset i Ytterjärna sista veckan i november redan i år! OCH när jag gick där runt teaterladan kom en intensiv man emot mig. Regissören själv Leif Stinnerbom! På stående fot lovade han mig att komma till ljusfesten den 29/11 och berätta i ett föredrag om Västanås (magiska) teater kl 19.00 Så resan hade en mening även för alla er som inte kunde resa till Värmland – Kom till Ytterjärna! Men framförallt åk till Västanå Se http://www.vastanateater.se/

Vilken känsla! Höstprogram prolog

Vilken känsla, utbrister vi när något är lite extra. Våra känslor fyller
oss med mening, hopp och tillförsikt – men också oro, tvivel och
mörker. Det värsta är att känna sig helt tom – ofta har tanken
svårt att övertyga oss om den andra sidan av saker och ting. Men
konsten ger oss direkt och övertygande den där känslan av att vi kan klara
allt och att ljuset finns. Och att livet är en gåva som måste levas här och nu.
Varje evenemang i Kulturhuset är valt med omsorg – de ska kunna ge era
känslor vingar. Så att ni ska kunna berätta: Oj, vilken känsla! Och dansa hem
med nyfödd lust att vara till!

Smygstart från Armenien

Nu har vi smugit igång en ny säsong i Kulturhuset.

Med ett underbart gästspel av armeniska tonåringar som dansade och sjöng med glans, och samtidigt med ett djup och allvar man greps i sitt innersta av. En saga man inte förstod ett ord av och likväl satt trollbunden rakt igenom. De var från waldorfskolan Azergnazan, som har 300 elever efter 15 år. Och ligger i Armenien vid foten av världsberget Aragats(Noahs osv…) Och så folkdanserna med en osviklig precision och smittande glädje. Det var en härlig start – imorgon skolföreställningar och så – snart, snart – stora säsongstarten med

ALE MÖLLER BAND SÖNDAG den 13 sept kl 19.00!!!

Härligt att vara igång igen med KULTUR efter en sommar av natur och människomöten.

Väl mött i Ytterjärna!

Järnafestivalen

NU har den 12e Kulturfestivalen sett på sig själv – och se den var fantastisk! Hur kan en festival se på sig själv? Jo, om den består av alla deltagarna och medverkande som tillsammans skapar den medan den blir till. Och sedan alla sätter sig i ring (som vi gjorde i lördags den 4/6-09) och utbytte tankar och erfarenheter. Ja och då var vi överens! Vi har fått arbeta med material som vi sökt göra konst av. Järn, ton, kropp, siden, språk, öga, pensel mm. Tingen har förvandlats – vi har förvandlats. Teman har märkts som inte var uttänkta i förväg – det starkaste var närvaro i livets brännpunkt: NUET – och det var en härlig festival med idel nöjda festivalere.

Vi gjorde t o m en föreställning ihop. Och det var många som upplevde konst intensivare och intressantare än annars. Som en deltagare sade: I vanliga fall glider tankarna lätt iväg till något annat när jag hör musik men när musikimprovisationsgruppen spelade märkte jag efteråt att jag bara lyssnat hela tiden.

NYTT i år var kurs i mindfulness – och det visade sig att just detta sammanfattade det mesta av festivalens idé och vardag: total närvaro och att låta det ske som vill bli till!

Mest gripande var barnens cirkusuppträdande. Mer kommer snart på www.jarnafestvalen.se